Några tankar

På midsommar gjorde jag, Elin,  Louise och Oscar en liten resa till Dalarna. Det var bland de bättre resorna på länge. Det är ju oftast inte vart man ska som spelar någon större roll, utan vilka man umgås med.

Resan upp var riktigt rolig och vi gjorde många stopp. Vi åt i Lindesberg, men av en speciell anledning valde vi inte denna restaurang:


Sedan stannade vi till och tittade på Carl Larsson-gården. Det var väl värt ett besök.



Efter en resa på ca 9 timmar (som egentligen bara borde ha tagit 5) var vi framme vid Oscars stuga. Där hade vi trevligt och dagen därpå firade vi midsommar. Vi band kransar och dansade runt midsommarstången. Vi försökte oss till och med på lite logdans. Det slutade med att jag trampade andra dansande par på fötterna säkert tjugo gånger.





Kvällens sista utflykt var ett besök vid första bästa kulturskylt. Den ledde oss till....
STYGGFORSEN!


Ja där ville man inte ramla ner. Jag förstår varför stället hette som det hette. På kvällen spelade vi spel och hade det mysigt. Tack för dessa trevliga dagar Oscar, Elin och Louise!

Nu är det verkligen vår! Det är skönt. Idag är det få saker som kan få mig på dåligt humör. Jag är inte riktigt klar med projektrapporten och jag lyckades spilla ut ett halv paket vaniljsocker på golvet, men det ska inte hindra mig från att vara glad. Det var länge sedan jag kände mig såhär. Dessutom ska jag fika med Elin imorgon. Det ser jag fram emot.



Jag är hoppfull

"Jag tänker, alltså existerar jag" är Cartesius filosofi. Jag utgår från det som de allra flesta kan hålla med om, att jag är en människa som lever här på jorden, tillsammans med massa andra varelser. Fast det besvarar fortfarande inte min fråga. Visst är jag en människa, men är jag den person jag själv ser i spegeln, eller är jag den som andra i min omgivning bestämmer att jag är? Är det kroppen som är jag, eller finns det något mer?

Min övertygelse är att vi är mer en bara en kropp. Vi har också det jag kallar själ, där våra tankar och känslor finns. Men hur uppkommer tankarna? Det jag vet är iallafall att jag inte styr över varken tankar eller känslor, men vem gör det då?

Det gamla uttrycket att det är insidan som räknas syftar, enligt min tolkning, på att det är själen som är det viktiga. Kroppen är en fasad, ett verktyg, som gör att vi kan förflytta oss och åstadkomma saker. Hade vi levt utan en själ hade vi blivit robotar, maskiner, utan mening eller mål.

Åter till frågan om vem som bestämmer vem jag är. Bedömningen ligger alltid hos den som ställer sig frågan. Jag kan påverka vad andra tycker och tror, men aldrig bestämma.
_________________________________________________________________________________________

Jag tycker att vi är så fixerade vid utseende och att vi glömmer det som är viktigt. Ofta pekas media ut som boven, men vilka är det som ser på tvprogrammen och köper tidningarna i slutändan? Vilka är det som skriver alla dessa modebloggar? Vilka är det som fryser ut de som är annorlunda? Det är vi, helt vanliga människor. Jag är ingen bättre människa själv och jag dömer andra människor utan att känna dem. Men vem är jag egentligen att döma? Min uppmaning är bara att försöka tänka på att alla människor säkert har något att säga och bidra med. Det spelar nog ingen större roll vad de har för skor på sig då...
 
Jag, tolkad av min syster...

Jag förstår inte hur jag har kunnat lura mig själv så länge. Visst är det så att allt blir vad man gör det till, men det är en sak att kunna säga det och en annan att verkligen leva efter det. Men så är det väl med alla gamla klyschor. Visst låter de bra, men oftast är det inte mer än så.

Nu har jag i alla fall blivit lyckligare än vad jag har varit på många år. Det känns bra. Tänk att jag kunde glömma bort att det finns fina saker. Istället för att gå med sänkt huvud och titta på den fula asfaltsvägen när man är ute och går, så kan man lyfta blicken lite högre och se himmelen, det sagolika ljuset, solen som tränger igenom dimman och tänka att livet faktiskt är värt att leva.

Nu har jag suttit i två dagar och det enda jag har tänkt på är mitt religionsarbete. Jag trodde att man väl skulle kunna skriv ihop det på en kväll, fast riktigt så var inte fallet. Tro är ett av de absolut största mysterium som finns. Egentligen tycker jag inte om att diskutera det eftersom det alltid på ett eller annat sätt ifrågasätts. Det finns nog nästan lika många olika sätt att se på Gud som det finns människor. Fast igår pratade jag med en gammal klasskamrat som faktiskt verkade tycka ganska likadant som mig, eller i alla fall förstå hur jag tänkte...

Det absolut svåraste är teodicéproblemet. Hur kan det finnas ondska i världen som Gud skapat om han är god och allsmäktig?

Så här skrev en kristen författare på 300-talet:
Antingen vill Gud utplåna det onda, men kan det inte. Eller så kan han det, men vill inte. Eller så varken kan eller vill han. Om han vill men inte kan är han maktlös, vilket går emot hans natur. Om han kan men inte vill är han ond, vilket också går emot hans natur. Om han varken vill eller kan är han både ond och svag och är alltså inte Gud. Men om han vill och kan, vilket är det enda som stämmer överens med vad han är, varifrån kommer då det onda och varför gör han inte slut på det?

Det kan man alltid fundera på om man inte har något roligare för sig.





Bild från katedralen i Santiago de Compostela. Den är värd att besöka.

När jag varken är glad eller ledsen känns det som om jag är tom. Det är då man gör vettiga saker som läxor och att städa. På filosofin sa läraren att människan är irrationell och följer sina känslor. Det stämmer nog. Fast nu när jag inte har några direkt, det är väl då man tänker rationellt, logiskt. Eller kan man inte ha några känslor? Någonting känner man väl alltid?

Idag har jag gjort ett stort framsteg, kanske inte för mänskligheten, men för mig själv.. Har faktiskt lyckats göra klart en läxa i tid. Jag förstod till och med vad jag läste. Det känns som om jag är på väg tillbaka efter tre månader av totalt mörker. Tack alla ni som orkat med mig.